recenseramera.blogg.se

Recenseramera är en blogg där jag amatörsmässigt och sporadiskt uppdaterar recensioner angående kultur i olika former, böcker, filmer, teatrar&dansshower jag har varit på och medföljande betyg.

Klichéartad modern klassiker som Kick-Ass

Kategori: Film

Genom olika medier, vänner och familj har jag länge blivit rekommenderad Kick-Ass. Nu var det äntligen dags att se filmen som kom ut 2010 med manusförfattarna Jane Goldman (Stardust), Matthew Vaughn (Fantastic Four) och inspiration från serieboken ”Kick-Ass”

 

Vi följer huvudkaraktären, Dave (spelad av tonårsidolen Aaron Taylor-Johnson) som i gymnasiekorridorerna smälter in i väggarna och därtill inte heller lyckas så väl med sina romantiska intressen. Han drömmer sig gärna bort i serietidningarnas värld och frågan väcks:

Varför stoppa vid fantasin?

Ur detta kommer kreative (och möjligtvis hypomaniskt naive) Dave på en superhjältepersona vid namn Kick-Ass som tar tag i de orättvisorna (misshandel, rån,kriminalitet, m.m) som de flesta blundar för. Som Kick-Ass får han mer lycka bland sina jämnåriga, däremot, hamnar också i desto mer trubbel.

 

Jag ger Kick-Ass tre städande kvinnor av fem möjliga.

 

 

 Någon därute kanske utropar: Men, varför inte fem av fem? Det är ju den bästa film som gjorts!

Nej, jag är inte emot citat som;”At some point in our lives we all wanna be a superhero” eller en vilja att engagera sig i godhet och världsförbättrande. 

Det är ett annorlunda, trevligt och tonårstjejer-förstärkande val att den största hjälten är en ”baby doll” (vad hennes far kallar henne konstant) på 11 år.

Visst är det så att denna film är ett vinnande Hollywoodkoncept -med bovar, skurkar, romantik och highschool-film allt i samma.

 

Men, medan Quentin Tarantino ofta visar våld rakt på och smärtsamt och utsprunget ur extrema känslor av till exempel hämnd (se Inglorious Basterds) så är det ett trivaliserat,orealistiskt, omotiverat och roligt våld som visas i Kick-Ass. Någonstans i reptilhjärnan sitter en grottmänniska och applåderar åt uppfinningsrikheten, medan man i sin logiska hjärndel moraliskt tar motstånd från dessa enkla poänger. Hur de får vapen att likna en lösning som kan hjälpa den mest klena varelse att kämpa emot skurkar förstärker en slags vapenlobbyism i USA som känns utdaterad.

 Att det ligger en unken filt över Kick-Ass stämmer inte bara in på våldet utan även den heteronormativa highschool-films klassiska stereotyperna. Hur det värsta man kan vara är att den man är kär i uppfattar en som en riktigt god vän (och dessutom gay!) istället för en våldsam cool kille och allt man eftersträvar i livet är det där ”ligget”.

 Se det här vackra spoken word-klippet, för den här killen uttrycker sig väldigt bra i frågan om just "friendzone":

https://www.upworthy.com/when-this-guy-explains-why-women-wont-date-him-you-may-roll-your-eyes-but-2-minutes?c=go1

 

Även om det mesta i Kick-Ass är saker man redan sett förut, får man det där förlösande skrattet och den fredagsavkoppling man söker och det är definitivt ett plus att mycket som lyfts fram känns som en slags satir över dagens samhälle och inte framförs som det rätta sättet att leva eller tycka, ibland är det nära på Austin Powers-löjligt tydligt och ibland otroligt subtilt, det kan därför vara svårt att veta var författarna själva står. Å, andra sidan är det också där det vinner den konstmässiga diskutabla tråden och frågorna som inte helt besvaras.

 

Överlag är Kick-Ass en sevärd, förutsägbar film som bäst avnjuts i ett klassrum där man kan följa på en diskussion om våld och normer.

 

 

 

 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: