Cowboy:n som vid midnatt drömmer om en vettig dag
Kategori: Film
1969 var det premiär för den enda film (hittills) som fått en Oscar för bästa film, fast den då hade klassificeringen X, som betyder att endast vuxna tittare är tillåtna att se den. Idag kan man fundera över vad som fick ”Midnight Cowboy” att ens få den klassificeringen från början?
Jon Voight (för den yngre – vår - generation är han också känd som Angelina Jolies pappa) spelar Joe Buck som iförd cowboydräkt flyr ett mörkt förflutet och dåligt knegarjobb som diskare för drömmarnas plats – i hans ögon New York. Där tror han att de betalande och vackra kvinnorna väntar honom. Men, istället finner han Enrico Rizzo (emininte Dustin Hoffman), en fattig småtjuv med lika stora drömmar. Kommer Joe finna sitt öde i slutändan?
Jag ger filmen fyra av fem möjliga lightsabers:
I yngre dar var ”Forrest Gump” en av mina favoritfilmer när den visade hur en synligen svagbegåvad karl klarade det mesta som han kom inför och hur han blev sin egen lyckas smed. Kanske är det mot bakgrunden som den här mer sorgliga filmen, som också visar hur människor med dåliga förutsättningar fortsätter hålla fast vid en stark dröm – genom radion, genom sång, genom dans, genom tal, genom tankarna och minnena (och för att de måste, för att överleva) – gör att den går hem hos mig. Samtidigt som den för tankarna till klassikern ”On the road” av Jack Kerouac, med de kaotiska, tidsenliga inslagen men här har beatnik-kulturen gått över till hippies.Det fria, anarkistiska livsidealet känns alltid lika ständigt närvarande i litteratur och akademiska tankegångar och resandet bara ökar, vilket gör frågorna som väcks och idéerna från denna tiden alltid lika högaktuell.
Det känns också befriande och ovanligt att se en film där New York inte framställs som vackert och bekymmersfritt. Nästintill alla filmade ställen ingav känslan av nergroddhet och gråhet.
Även om en mer hbtq-insatt person säkert har mer negativa åsikter att tillägga om homosexualiteten som framkommer i filmen, så hänförs mina tankar endast till Jonas Gardells serie (som jag snart läst klart) ”Jag vill, i mitt liv, få älska någon som älskar mig” och någon naiv del av mig tycker att homosexualitet i Midnight Cowboy framställs som lika ensamma människor som vem som helst, varken mer eller mindre, som bara vill bli älskade. Det är väl sanningsenligt; att vi alla är ensamma på något plan och på något plan vill bli älskade?
Överlag är Midnight Cowboy en hjärtskärande och stark film om vänskap, fattigdom och drömmar.