recenseramera.blogg.se

Funderar på att redan säga hejdå till den blogg jag nyligen har startat. Resultatet blev inte som jag hade visionerat, känner mig lite missnöjd och jag tror inte på mitt eget koncept. Man får inte vara en helt sentimental typ som håller fast vid saker som inte lär fungera. Så försökte definerade denna känsla, närmaste jag kom var att det finns ett berg därute att bestiga och jag går om och om över samma kulle. Ett annat sätt att säga det är också: igår när jag skulle skriva recension/er så skrev jag istället en fri text. Ett tredje sätt att säga det skulle kunna vara såsom människor säger "det är 'future-me' problem" så är denna blogg 'future-Andrea'-thing, och inte nu. Nu finns det andra grejer att ta itu med... Vi börjar med den här texten härnedanför.

Ett babysteg i taget, som man säger.

Den här introduktionstexten kändes väldigt klyschig och "hålla tal"-aktig och jag skulle lika gärna kunna avsluta med något i stil med "the only thing we have to fear is fear in itself" men, till saken hör att jag skriver denna text också till 'future-me', för imorgon börjar en dag av många andra dagar, med enda skillnaden att jag kommer ha en ny outlook på den och alla andra efterföljande dagar också. Jag måste ut och bergsklättra, även om höjden skrämmer mig.

The tale of a sales representative:

 

I trapped the ocean in a jar

with a giant vacuum cleaner

it never fully become water

- though I waited, I really did -

it still had the remebrance of salt breezes from the sea

and all the fishes that sacfried for my greed

 

My guilt ate me up inside

I had helt natures forces a hostage for my estethic senses

of living room decoration

and the jar looked back at me

- like it had eyes, I swear -

 

I tried to capitalize it and sell it as "the ocean"

- to get rid off, never think of again -

the buyers just claimed it was water

and never fully appreciated it

-did they never smell the seaweed?-

 

I made the ocean a merchandise, I made the sea a myth

When I advocate for a change in system

Everybody call me a lier, when I for once am speaking the truth

 

Earlier, as - falsly, however, nontheless -

believed I was the nature in myself

- I ruled as a dictator, with an unsatisfied need -

I never believed in the truth in itself

Everything was a lie in one way and another

 

Now, someone out there have the ocean in a jar

and doesn't fully appreciate it

 

How can you blame them?

Where will they find the truth; when everybody are selling lies?

 

I just wished the buyer would appreciate the sea

and if not

I would like to find the buyer

and buy the sea

To be perfectly honest

- I have finished with lies -

I miss my living room decoration

- I really do, although it was full of death and eyes that

gave me guilt and I miss it, that's all -

It fitted so nice beside my plant in the corner

and beside my wife's ashes

- I rather think of my greed than to think she is dead

(she really is? Isn't she?) -

I rather get lost in owning

- than loosing (and oh, how I have lost! Dear god!)

 

The ocean was never a myth.

It was in my jar

and you could've stole it if you would've wanted

- why didn't you? -

 

I rather loose the ocean,

I rather live a life in guilt,

I rather spend all my life

not changing the system I advocate to change,

than to ever again think about my wife's way

to say hello, goodbye and to think of how I was

away catching the ocean when she said her last words

 

Oh, dear god! How I lost!

 

Forgive me, though I sinned

 

In the end, I rather live a lie